Bistånd och tillväxt II

Fredrik Segerfeldt svarade igår på min kritik av hans och Bengt Nilssons artikel i måndagens DN. Till att börja med kan det vara bra att understryka att vi är överens om att bistånd inte ska gå till afrikanska envåldshärskare eller kommunistiska enpartidiktturer. Detta var en viktig prioritering för Folkpartiet under förra mandatperioden, både i arbetet med att fasa ut länder som Kina och Vietnam och när det gäller balansen inom den anslagspost i biståndsbudgeten som avser Afrika.

Men det är alltså inte det bloggdiskussionen handlar om utan om bevisläget när det gäller sambandet bistånd – tillväxt. Min kritik gick ut på att Segerfeldt och Nilsson ger en skev bild av forskningen. Jag skriver bland annat att de framför argument som ger intryck av att det finns stöd för att bistånd rent av är negativt för tillväxten i fattiga länder. Segerfeldt svarar att han aldrig har påstått att bistånd gör mer skada än nytta. Det är bra eftersom den slutsatsen saknar stöd i litteraturen. Likväl är det inte konstigt att jag uppfattar hans budskap så. DN-artikeln talar t.ex. om ”biståndets misslyckande” och Segerfeldts artikel i Ekonomisk Debatt från 2011 har rubriken ”Därför fungerar inte bistånd”.

Att i vetenskaplig mening ”bevisa” något med hjälp av ekonometriska metoder är svårt. Ribban sätts på goda grunder högt när det gäller krav på statistisk signifikans, robusthet (känslighet för förändringar i förutsättningarna när ett samband prövas) och orsakssamband. Segerfeldt redovisar i sitt svar fler forskare som ifrågasätter orsakssambandet bistånd – tillväxt utöver den jag bedömde som den mest citerade – William Easterly. Segerfeldt är tveklöst bra påläst och har koll på litteraturen.

Jag håller vidare med om att det inte är ”bevisat” att bistånd stimulerar tillväxt på samma sätt som sambandet handel – tillväxt kan sägas vara belagt. Men det betyder inte att sambandet inte finns eller att det kan gälla under vissa villkor, t.ex. givet en viss kvalitet i det ekonomiska och politiska ramverket. Och det betyder som sagt definitivt inte att det omvända kan sägas vara bevisat, dvs. att bistånd skulle vara negativt för ekonomisk utveckling. Därutöver har vi en rad olika biståndsformer som inte har långsiktig fattigdomsbekämpning som syfte t.ex. humanitärt bistånd och bistånd för att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

I någon mening är den akademiska debatten en tennismatch mellan forskare som menar att det finns ett orsakssamband bistånd – tillväxt och forskare som försöker identifiera svagheter i kollegornas resultat. Det är alltså inte fråga om två olika hypoteser som prövas. Att de kritiska artiklarna skulle vara fler (i den mån kvantitet är viktigt) håller jag inte med om. En snabb genomgång på google scholar av artiklar som behandlar relationen bistånd – tillväxt ger istället motsatt intryck. Min bedömning är alltså fortsatt att mitt urval av artiklar (fyra som menar att de finner ett samband och två som är kritiska) ger en rättvisande bild av den akademiska debatten. Att återge fler resultat i ett blogginlägg hade varit konstigt och att värdera kvalitetén i resultaten kräver en mycket större insats när det gäller värdering av data, variabelurval etc. Jag tycker dock att Segerfeldts artikel i Ekonomisk Debatt är mer balanserad än måndagens DN debatt eftersom den även redovisar resultaten från forskare som anser att det finns ett samband. Det gör inte DN-artikeln och det var det som fick mig att reagera.

Detta om diskussionen mer generellt. Nedan även några direkta repliker på det Segerfeldt skriver. För det första skriver han att jag försöker dölja att William Easterly ifrågasätter robustheten i Burnside och Dollars resultat. Därför återger jag igen samma citat från Easterly som i måndags, denna gång med kritiken vad gäller robusthet betonad i kursiv.

The widely publicized finding that ”aid promotes growth in a good policy environment” is not robust to the inclusion of new data or alternative definitions of ”aid,””policy” or ”growth.”

Vidare förefaller Segerfeldt tycka att det är invändningsfritt att, som Roodman (2007), plocka bort en länder som bidrar till att uppfylla de statistiska kraven vad gäller signifikans. Att göra det visar att resultaten är känsliga för förändringar i det statistiska underlaget (dvs. det gör resultatet mindre robust). Det innebär inte att man kan dra slutsatsen att bistånd bara leder till tillväxt i ”Botswana och tre arabländer” som Segerfeldt påstår.

Segerfeldt kritiserar mig även får att jag väljer ut en senare studie (2004) av forskarna Dalgaard och Hansen istället för en från 2001. Även den kritiken ställer jag mig frågande till. Senare resultat från samma författare ger rimligen den mest aktuella bilden av hur de ser på sina forskningsresultat. Dessutom heter artikeln On the Empirics of Foreign Aid and Growth och är publicerad i en ansedd tidskrift så jag förstår inte vad problemet är.

Vidare understryker Segerfeldt att han refererar till hela 60 studier i en artikel i Ekonomisk Debatt från 2011. Med risk för att föra diskussionen i en parodisk riktning vill jag påpeka att det snarare handlar om ett femtontal studier som behandlar just sambandet bistånd – tillväxt. Douglass North arbete från början av 1990-talet om betydelsen av institutioner ingår t.ex. knappast i litteratur som diskuterar detta samband.

Som stöd för uppfattningen att det i själva verket är jag som är selektiv jämför Segerfeldt slutligen hur väl mitt urval av artiklar korresponderar med hans eget urval i artikeln i Ekonomisk Debatt. Om Segerfeldts urval är facit på en balanserad litteraturgenomgång följer naturligtvis automatiskt slutsatsen att alla som utläser ett annat mönster är selektiva. Det är ett cirkelresonemang.